skip to Main Content

Det var delvis ganska rörigt inombords vid vissa tillfällen. Men omgivningen och Thomas och annan personal gjorde allt väldigt tryggt. Jag kände mig välkomnad och accepterad.

 

Vände mig till Medberoendekliniken för två månader sen och har ingått i gruppterapi sen dess. Mitt liv eller i alla fall tankar om mitt liv har redan förändrats. Att förstå att mitt medberoende till mina föräldrar på ett tidigt stadium, har gjort mig till den bekräftelsetörstande människa jag är i dag. Vilket resulterat i ett relationsmissbruk.

Att börja inse allt detta redan, gör mig hoppfull om att få ett liv som jag kan och orkar leva. Men att komma till insikt med att jag är så skadad som jag är, gör ont, väldigt ont.

Ibland har det varit sjukt tufft för mig att genomgå denna process, jag skulle ljuga om jag sa annat, att få höra sanningen väcker också många gånger en kamp, kramp eller flykt känsla i mig, men det är just det jag måste våga se och börja förstå hos mig själv. Det är i det jag får syn på mig själv och den ur smärta som gjort att jag övergett mig själv från första början.

Back To Top