skip to Main Content

När vi inte får bo hos oss själva så flyttar vi in i andra

Det avbrutna traumat” är vår definition på psykisk ohälsa.  Möts vi inte så som vi har haft behov av som barn så avbryts processen i oss och vi får istället anpassa oss. Man kan definiera det som systemtrauma, då det i sin grund handlar om systemet i familjen man växt upp i. Som i sin tur skapar händelser som sedan kan bli traumatiska i sig.

Trauma får många att tänka på stora och svåra händelser, en tydligt försummad uppväxtmiljö. Så kan det se ut, men oftast är de trauman vi bär svåra att uppfatta, eftersom de är följden av familjesystem som kan vara ärvda i generationer. Det har därför normaliserats.

Sytemtrauma

Vad är ett trauma?

Trauma kan vara någonting tydligt, som ett sexuellt övergrepp eller att bli slagen, men för ett barn är ett trauma så mycket mer. Som barn är vi väldigt sårbara och helt utlämnade till miljön vi växer upp i. Barnet känner att föräldrarna inte klarar av ta hand om allt det som bor i oss, men samtidigt måste vi som barn ha våra föräldrars omvårdnad för att överleva. Barnets enda val blir därför att stänga av eller gömma de känslor som familjen inte klarar av ta hand om. Vi blir det som förväntas av oss. Barnet agerar då inte längre utifrån vart det befinner sig och utifrån dess egna känslor eller behov.

Viktigt att veta är att trauma inte bara är något som hänt utan är i högsta grad levande. Det sker nu. Det obearbetade trauamat är det som vi befinner oss i när det aktiveras av något som liknar det som är obearbetat i oss. Det är då vi känner stress och oro.Det yttrar sig i att vi otaliga gånger inte ha blivit bemötta på det sätt vi hade behövt som barn. Den vuxne framför oss upplever vi som en stel gestalt, icke närvarande eller då systemstyrd. Vi förvägras mötet och lämnas ensamma. Vi blir då osedda. Skam och skuld skapas som hindrar att nå oss själva också. Konsekvensen blir att vi lever i en stress som vi försöker hantera. Det är symtom.

All psykisk ohälsa skapar därför bindningar (medberoende/beroende) till tillstånd som måste bearbetas för att vi ska kunna nå till oss själva. Att synliggöra beteenden som vi skäms för. Beteenden som stressreducerar för stunden men skapar mer stress i förlängningen.

Trauma gör är att vi utraderar oss själva och egot får ha relationer till andra, medberoende. Egot som måste göra det bra för andra för att ge sig själv rätten till existens. Ytterst åt andra hållet, att vi har en dysfunktionell relation till sex, bekräftelse och kärlek. Är vi ännu mer övergivna så måste vi även gå till kemiska beroenden.

Trauma är ett aktivt tillstånd. Det sker i realtid. Systemet som styr oss är vad som är traumatiserande, sedan skapar vi händelser som passar vårt systemiska livsperspektiv. Som vi sedan upplever som trauman.

Systemtrauma gör att vi inte kan uppfatta oss som hela individer. Vi kan då inte ta ett eget ansvar utan måste gå via andra. Det är det som är medberoende.

Vad innebär vuxna barn?

Vuxna barn är vi när vi inte fått vara barn. Vi växer upp i en miljö där de vuxnas oförmågor till att vara närvarande föräldrar gör att barnet får ta det vuxnas ansvar. Vi åsidosätter våra egentliga behov som vuxna till förmån för vad vi tror att andra behöver. Sedan kan vi och andra sidan hävda oss och kräva att andra ska göra det samma för oss som vi tycker oss göra för dem.

Utan att ha en självklar relation till vårt inre barn så förlorar vi förmågan att navigera utifrån naturliga männskliga behov. Vi kan inte ledas av nyfikenhet, glädje och kärlek på så sett som ett barn gör. Något som också gör att vi får svårt att navigera i oss själva är när vi som barn tvingas att ha en relation till vår förälder som är mer för förälderns skull. Att föräldern inte klarar att ha egna vuxna relationer, utan har det med sitt barn. Barnet blir som en partner till sin förälder. Det kan upplevas som en trygghet att vara så viktig för sin förälder, men att det handlar mer om vad föräldern vill ha en barnets behov. Det kallas känslomässig incest när förälder inte kan värna om sin eller barnets integritet.

Där förlorar barnet att se var gränser går. Som vuxen blir man beroende av att leva genom andra. Man förväxlar behov med begär. Begär som skapats av bortträngda behov. Det är här den stora förnekelsen kommer in.

 Ta hand om traumat

För att bearbeta och ta hand om ett trauma behöver vi möta och uttrycka den smärta vi känner. Precis det försöker vi till en början göra som barn. Vi gråter och söker tröst hos våra föräldrar, men om de är oförmögna att möta oss i det, lämnades vi ensamma i vår sorg. Vi söker efter att få trygga kärleksfulla gränser så vi kan hitta oss själva innanför de ramarna.

Trauma ur ett barndomsperspektiv är inte bara något som har hänt utan är i högsta grad levande. Det sker nu. Det obearbetade trauamat är det som vi befinner oss i när det aktiveras av något som liknar det som är obearbetat i oss. Det är då vi känner stress och oro.Det yttrar sig i att vi otaliga gånger inte ha blivit bemötta på det sätt vi hade behövt som barn. Den vuxne framför oss upplever vi som en stel gestalt, icke närvarande eller då systemstyrd. Vi förvägras mötet och lämnas ensamma. Vi blir då osedda.

Skam och skuld skapas som hindrar att nå oss själva också. Konsekvensen blir att vi lever i en stress som vi försöker hantera. Det är symtom.

All psykisk ohälsa skapar därför bindningar (medberoende/beroende) till tillstånd som måste bearbetas för att vi ska kunna nå till oss själva. Att synliggöra beteenden som vi skäms för. Beteenden som stressreducerar för stunden men skapar mer stress i förlängningen.

Läs mer om sjukdomsförloppet
– från systemtrauma till medberoende

Läs mer om medberoendet
– varför det uppstår, konsekvens och behandling

Läs mer om Motusmetoden
– en individanpassad process mot tillfrisknande

Back To Top