skip to Main Content

Här kan du läsa om upplevelsen från några av våra klienter

Jag upplevde er som varma, hjärtliga, tillmötesgående från första kontakten. Denna energi genomsyrade dagarna vilket gjorde att jag som deltagare kände mig sedd, hörd och trygg så att jag vågade utforska mig själv och mitt medberoende, grunden till det och ömsint hålla om mig själv. Saker, händelser, situationer jag hamnar i blir så mycket mer begripliga, jag ser klarare min del i dem. Och det är första steget till göra på annat sätt. Detta är en början, jag inser att det kan behövas fler tillfällen och det är något jag ser fram emot. Det var ljuvligt att vara i ett sammanhang fyllt av mänsklig värme och det är ni, Thomas och Camilla, som skapar grunden för det. Tack. Ja, varmt tack.

Jag började på medberoendekliniken hösten 2020. Då befann jag mig på den mörkaste platsen jag befunnit mig sedan en lång tid. Ångesten låg som ett strypgrepp dagligen runt halsen. Jag behövde hjälp! Jag träffade en vän och berättade lite om hur jag upplevt sommaren och fick i slutet av det mötet gåvan av ordet medberoende. Det landade så bra hos mig, det var som en sten som föll från mina axlar i samma stund som ordet uttalades. Jag sökte direkt via nätet och hittade vad medberoende var och det stämde överens på mitt liv. Jag hittade meningen, “Jag vill leva mitt liv, inte överleva det” , och det grep tag i mig så hårt. Jag hittade då också medberoendekliniken och tog kontakt med Thomas samma vecka. I meddelandet jag först skrev till Thomas förklarade jag att jag och min familj behövde hjälp. Vilket antagligen är sant, men det viktigaste upptäckte jag i och med mitt första samtal som jag skulle ta med Thomas någon dag senare.

 

Att ringa första samtalet innehöll en sådan kamp och ångest att jag förstod att jag bara måste ringa. Jag har svårt att uttrycka hur befriande och otroligt ögonöppnande det samtalet var för mig. Av ett otroligt rörigt, i mitt huvud, och svårt samtal fick jag bekräftelse i det som aldrig blivit bekräftat eller lyssnat till. Jag upplevde att jag blev mött på riktigt, kanske för första gången. Jag blev direkt medbjuden på en helg och tackade ja till att åka.

 

Detta samtal som jag själv behövde ta med Thomas blev en sådan stor ögonöppnare för mig om att det är jag som vill och behöver hjälp. Jag måste göra min resa. Hur min familj väljer eller inte väljer att söka hjälp är deras ansvar inte mitt. Så där och då började min resa och jag åkte på min första helg bara någon vecka senare.

 

Helgerna har varit så betydelsefulla. Utan dem hade jag inte kommit till den insikt och kunskap om mig själv som jag har idag. Att jag tillsammans i grupp fått sitta och dela det hemligaste, djupaste och fulaste har varit så viktigt och befriande. För mig var hemligheten hur min familjesituation varit och vad jag blivit utsatt för i detta system som familjen var byggd på. Samt hur detta kommer till uttryck i de relationer och den familjekonstellation jag har idag. I min grundfamilj har det förekommit våld ibland men främst har mitt system trauma varit präglat av något mer subtilt, det var psykiskt och för mig svårt att sätta fingret på många gånger. Att i grupp få berätta vad som dyker upp i mig eller väller upp ur mitt inre, att få uttrycka mig med känslor och att få vara kvar i stormen inombords tills den lägger sig, utan att bli “räddad” eller vägled bort ifrån min smärta, sorg eller rädsla, är så otroligt helande. Jag har i och med helgerna fått den finaste gåvan av tid, rörelse och utrymme. Tre saker jag innan inte fått men så desperat längtat efter. Jag är övertygad om att gruppen behövs för att uppfylla dessa pusselbitar. I gruppen får jag och de andra tid, i grupp skapas rörelse då vi är många med olika men ändå liknande grundproblematik som tydliggörs och frigörs, och i gruppen ges utrymme för det som behövs just där och då. Jag har svårt att i ord beskriva hur mycket Erik och Thomas betytt för min resa så här långt. De har verkligen mött mig där jag behövt mötas. Ibland har de också sagt saker eller inte sagt  saker som provocerat mig i det som jag först då fått upp ögonen för hos mig själv. Jag har upplevt allt som de sagt med en otrolig respekt, värme och kärlek och därför har det inte varit så svårt för mig att våga se. Thomas och Erik är de första som sagt mig sanningen.

 

Ibland har det varit sjukt tufft för mig att genomgå denna process, jag skulle ljuga om jag sa annat, att få höra sanningen väcker också många gånger en kamp, kramp eller flykt känsla i mig, men det är just det jag måste våga se och börja förstå hos mig själv. Det är i det jag får syn på mig själv och den ur smärta som gjort att jag övergett mig själv från första början.

Jag är enormt glad för denna process som har fått tagit sin början hos mig, och jag känner en nyfikenhet inför fortsättningen av min process.

Jag vill rikta ett stort tack till Thomas och Erik som valt att starta denna klinik. Tack för ert mod att vara ljus och salt i denna värld. Jag känner mig mer taggad och nyfiken än någonsin att få upptäcka vad livet har att erbjuda. Jag vägrar att bara överleva detta liv, jag vill lära mig att leva livet!

Jag började på medberoendekliniken hösten 2020. Då befann jag mig på den mörkaste platsen jag befunnit mig sedan en lång tid. Ångesten låg som ett strypgrepp dagligen runt halsen. Jag behövde hjälp! Jag träffade en vän och berättade lite om hur jag upplevt sommaren och fick i slutet av det mötet gåvan av ordet medberoende. Det landade så bra hos mig, det var som en sten som föll från mina axlar i samma stund som ordet uttalades. Jag sökte direkt via nätet och hittade vad medberoende var och det stämde överens på mitt liv. Jag hittade meningen, “Jag vill leva mitt liv, inte överleva det” , och det grep tag i mig så hårt. Jag hittade då också medberoendekliniken och tog kontakt med Thomas samma vecka. I meddelandet jag först skrev till Thomas förklarade jag att jag och min familj behövde hjälp. Vilket antagligen är sant, men det viktigaste upptäckte jag i och med mitt första samtal som jag skulle ta med Thomas någon dag senare.

 

Att ringa första samtalet innehöll en sådan kamp och ångest att jag förstod att jag bara måste ringa. Jag har svårt att uttrycka hur befriande och otroligt ögonöppnande det samtalet var för mig. Av ett otroligt rörigt, i mitt huvud, och svårt samtal fick jag bekräftelse i det som aldrig blivit bekräftat eller lyssnat till. Jag upplevde att jag blev mött på riktigt, kanske för första gången. Jag blev direkt medbjuden på en helg och tackade ja till att åka.

 

Detta samtal som jag själv behövde ta med Thomas blev en sådan stor ögonöppnare för mig om att det är jag som vill och behöver hjälp. Jag måste göra min resa. Hur min familj väljer eller inte väljer att söka hjälp är deras ansvar inte mitt. Så där och då började min resa och jag åkte på min första helg bara någon vecka senare.

 

Helgerna har varit så betydelsefulla. Utan dem hade jag inte kommit till den insikt och kunskap om mig själv som jag har idag. Att jag tillsammans i grupp fått sitta och dela det hemligaste, djupaste och fulaste har varit så viktigt och befriande. För mig var hemligheten hur min familjesituation varit och vad jag blivit utsatt för i detta system som familjen var byggd på. Samt hur detta kommer till uttryck i de relationer och den familjekonstellation jag har idag. I min grundfamilj har det förekommit våld ibland men främst har mitt system trauma varit präglat av något mer subtilt, det var psykiskt och för mig svårt att sätta fingret på många gånger. Att i grupp få berätta vad som dyker upp i mig eller väller upp ur mitt inre, att få uttrycka mig med känslor och att få vara kvar i stormen inombords tills den lägger sig, utan att bli “räddad” eller vägled bort ifrån min smärta, sorg eller rädsla, är så otroligt helande. Jag har i och med helgerna fått den finaste gåvan av tid, rörelse och utrymme. Tre saker jag innan inte fått men så desperat längtat efter. Jag är övertygad om att gruppen behövs för att uppfylla dessa pusselbitar. I gruppen får jag och de andra tid, i grupp skapas rörelse då vi är många med olika men ändå liknande grundproblematik som tydliggörs och frigörs, och i gruppen ges utrymme för det som behövs just där och då. Jag har svårt att i ord beskriva hur mycket Erik och Thomas betytt för min resa så här långt. De har verkligen mött mig där jag behövt mötas. Ibland har de också sagt saker eller inte sagt  saker som provocerat mig i det som jag först då fått upp ögonen för hos mig själv. Jag har upplevt allt som de sagt med en otrolig respekt, värme och kärlek och därför har det inte varit så svårt för mig att våga se. Thomas och Erik är de första som sagt mig sanningen.

 

Ibland har det varit sjukt tufft för mig att genomgå denna process, jag skulle ljuga om jag sa annat, att få höra sanningen väcker också många gånger en kamp, kramp eller flykt känsla i mig, men det är just det jag måste våga se och börja förstå hos mig själv. Det är i det jag får syn på mig själv och den ur smärta som gjort att jag övergett mig själv från första början.

Jag är enormt glad för denna process som har fått tagit sin början hos mig, och jag känner en nyfikenhet inför fortsättningen av min process.

Jag vill rikta ett stort tack till Thomas och Erik som valt att starta denna klinik. Tack för ert mod att vara ljus och salt i denna värld. Jag känner mig mer taggad och nyfiken än någonsin att få upptäcka vad livet har att erbjuda. Jag vägrar att bara överleva detta liv, jag vill lära mig att leva livet!

När livet tar en oväntad vändning.

Mitt liv har bestått av en illustration av hur mitt liv ska vara. Jag ska bygga en restaurang, ha hus i skärgården, jobba 4 månader per år och självklart ha man och helst 3 barn.

När jag var i mål fallerade allt. Mannen jag älskade, han som var min bästa vän, mitt allt lämnade mig utan och blinka för jag stod honom upp över öronen.

Det var just det, han blev mitt allt. Mitt medberoende gjorde att jag slutade älska mig själv, slutade respektera mig själv och tänjde på mina gränser mer och mer. Vad händer när just det händer? Jo man blir inte respekterad och kväver kärleken i all sin mening och välvilja att lösa allt och hålla ihop familjen och helt och hållet ta sin älsklings ansvar att axla rollen som pappa och vuxen. Jag har förminskat den jag älskat mest av allt och mitt ego att klara/lösa allt har fått mig själv att känna mig överlägsen på något sjukt sätt. Med nya glasögon fattar ju att det är osunt och inte nice.

Med detta menar jag inte att jag tar på mig att han svikit och ljugit för mig men det får stå för honom.

Han har på sätt och vis drivit mig till att bli hans mamma men jag skulle ha dragit för länge sen så hade han tagit tag i sitt skit för länge sedan.

Nu med kropp & själ på en ny sida efter hårt arbete med mig själv kommer det komma ut en Patricia 2,0.

Jag kommer inte bli min nästa killes morsa. Jag jobbar varje dag med att älska mig själv för det är en förutsättning. Jag prioriterar tid för mig själv och struntar i vad som förväntas av mig. Jag tränar varje dag på att vara lite lagom ego och inte vara någon annan än mig själv i första hand till lags. Det är det tuffaste för någon som mig som inte vet något annat än service på typ alla plan.

Jag tränar varje dag på att inte döma folk.

Jag tränar varje dag på att inte vara så hård mot mig själv utan se det jag lyckats med istället.

Jag är så glad och tacksam för min familj, mina nya & gamla vänner och sist men inte minst mina underbara, kärleksfulla barn som speglar pappans och mina bästa sidor

Min största skräck har varit att bli lämnad. Jag har mitt skit som färgat mig. Jag har tagit hand om mina syskon sedan jag kunde gå och det har satt sina spår på gott och ont. Livet formar en, stannar man inte upp utan fokuserar på mål och visioner kan det gå åt pipan.

Det enda jag ville ha va att ha en familj med samma pappa till mina barn och att vi skulle bli gamla ihop. Jag försökte för hårt,alldeles för hårt och då händer det som inte får ske.

Jag var livrädd för och vara själv. Nu när jag är det inser att det inte är så läskigt.

Jag lär mig nya saker om mig själv varje dag men mest av allt inser jag vilken energi jag har nu när ingen annan tar den.

Jag är färdig med att bli gapad på och klar med att ta någon annans ansvar. Jag vet vem jag vill vara. Jag har lätt till skratt. Älskar livet och vill framför allt leva livet för det är just livet som är meningen med livet!

Livet är sorg och glädje. Förväntningar är planerade besvikelser har jag lärt mig, så det försöker jag sluta med. Kanske låter trist men det är sant. Jag kommer istället försöka leva livet och möta det som det kommer.

Jag jobbar stenhårt med att vara här och nu.

Utan min terapeft Thomas hade jag aldrig varit där jag är idag. Mindfullness, yoga, träning, hästen och nära & kära har varit ovärderliga men framförallt har jag mig själv och tacka som vågat göra denna resa med mig själv

Tre dagar med att lära känna mig själv. Jag fick hjälp att utmana mig själv i en grupp människor, som jag aldrig tidigare träffat. Ett första intryck var rädsla men med Terapeuternas vägledning, utmaningar och övningar förvandlades rädslan till allt ifrån mer rädsla, irritation, oro, sorg, trygghet samhörighet, ärlighet, glädje och ro. Nu började jag känna saker som jag på senare år inte uppfatta med mig själv. Luckor öppnades till mitt inre vilket skapade frågor som jag sökte svar på genom gruppen. Mina luckor öppnas och stängs hela tiden nu några dagar efter kursens slut. Tack för 3dagar av uppvaknande med fantastiska människor i en härlig miljö. TACK!

Min resa började för väldigt längesen, funderingar, tankar, isolering. Inte isolering socialt, men mentalt. Som att leva i en bubbla utan att på riktigt kunna kommunicera med omvärlden.

Vände mig till Medberoendekliniken för två månader sen och har ingått i gruppterapi sen dess. Mitt liv eller i alla fall tankar om mitt liv har redan förändrats. Att förstå att mitt medberoende till mina föräldrar på ett tidigt stadium, har gjort mig till den bekräftelsetörstande människa jag är i dag. Vilket resulterat i ett relationsmissbruk.

Att börja inse allt detta redan, gör mig hoppfull om att få ett liv som jag kan och orkar leva. Men att komma till insikt med att jag är så skadad som jag är, gör ont, väldigt ont.

Värre blir det säkert, men med gruppens stöd är jag inte rädd för det. Jag längtar snarare efter att känna smärtan för att sen förhoppningsvis kunna känna glädje och kärlek. Så att jag, mina barn och min omgivning kan få ta del av mig som en öppen, levnadsglad kvinna, ej en liten, rädd, osynlig flicka som jag känt mig som hela livet.

Hoppfull!

Det var delvis ganska rörigt inombords vid vissa tillfällen. Men omgivningen och Thomas och annan personal gjorde allt väldigt tryggt. Jag kände mig välkomnad och accepterad.

Jag tycker kombinationen av gruppens delningar, mina delningar och terapeutens stöd gav mig stort kliv framåt i att må bättre.

Jag hade inga förväntningar och är väldigt nöjd med vad jag fick med mig av alla som var där. Många fantastiska insikter. Det krävs stort mod att våga och att kunna känna att både tilliten och tryggheten som byggdes upp i gruppen var fantastisk och det gjorde att jag vågade vara öppen. Jag tar med mig den otroliga kärleken som jag kände att alla deltagare upplevde. Tack ❤️

Tre dagar med att lära känna mig själv. Jag fick hjälp att utmana mig själv i en grupp människor, som jag aldrig tidigare träffat. Ett första intryck var rädsla men med Terapeuternas vägledning, utmaningar och övningar förvandlades rädslan till allt ifrån mer rädsla, irritation, oro, sorg, trygghet samhörighet, ärlighet, glädje och ro. Nu började jag känna saker som jag på senare år inte uppfatta med mig själv. Luckor öppnades till mitt inre vilket skapade frågor som jag sökte svar på genom gruppen. Mina luckor öppnas och stängs hela tiden nu några dagar efter kursens slut. Tack för 3 dagar av uppvaknande med fantastiska människor i en härlig miljö. TACK!

Jag har deltagit på fem träffar. Varje tillfälle har utmanat mig på nya sätt och jag kan se hur jag förändrats under året från stängd och rädd till att våga öppna upp mer där det verkligen bränns och få allt större tillgång till mig själv.
Ju ärligare jag är i gruppen desto större blir frigörelsen, men det är en känslig process som inte går att forcera. Det tar den tid det tar och plötsligt är jag redo att ta ett nytt steg som jag aldrig förut tagit.
Elias

Här kan du lyssna om upplevelsen från några av våra klienter

Back To Top