skip to Main Content

Det existensiella utforskandet är vägen till färre självmord

Varje år begår runt 1300 personer självmord i Sverige, en siffra som i stort sett varit konstant de senaste decennierna. Alla självmord som sker kan inte förebyggas, med med rätt bemötande av den enskilde ökar förutsättningarna att återge den suicidala hopp om livet. Motus Animi arbetar med en metod som utgår från kärnan och som skapar livslång förändring i människan och dennes förhållningssätt till sig själv och omvärlden.

Dagens hantering av suicidalitet hos patient bemöter människan utifrån ett strikt system där denne bedöms utifrån grad av suicidalitet, skyddsfaktorer, riskfaktorer etc. Det finns inte tid, resurser och kunskap att möta människan utan istället behöver sjukvården hitta sätt att hantera symptomen. Människan behandlas och betraktas utifrån symptombilden.

Vårt betraktelsesätt av människans varande grundar sig i att se på människan som en existensiell varelse och att all psykisk ohälsa hos människan beror på att människan inte har förmågan att betrakta sig själv. Vi har under de år vi varit yrkesverksamma med vårt sätt att arbeta haft över 1500 klienter och resultaten är tydliga; att skapa förutsättningar för det existensiella utforskandet ger känsla av hopp och ljus, och åstadkommer förändring som påverkar alla livs-val. Vi har haft flera hundra suicidala klienter som återfått livskraften och vi har haft klienter som har lidit av kronisk smärta som på kort tid blivit helt smärtfria. Stunden då en människa ser mönster och beteende som denne trott varit en del av dess personlighet, men som bara är skydd och strategier, och att denne inte behöver vara rädd för det som sker, ger människor hopp om ett liv där de åter kan uppleva glädje och med det minskas stressreaktionerna i kroppen, både direkt och på sikt.

Vi likställer människans existensiella behov med de fysiska. Vi som människor behöver veta vem vi är, och vem vi är i förhållande till andra, och söker svar. Dock, för i stort sett alla barn oberoende hur föräldrarna är, så ges man ett syfte och en identitet i familjesystemet som inte utgår från barnets behov. Istället kommer barnets verklighet formas utifrån föräldrarnas förmågor och oförmågor och det familjesystemet kräver av barnet. Detta gör att barnet skapar ett system med förväntningar och undermedvetna reaktionsmönster och beteenden, det som vi kallar för skydd och strategier. Barnet är rädd för att bli uteslutet och hittar sätt att hantera det som sker. Alla skydd och strategier är komna ur rädsla, även om det inte är så som vi uppfattar det. Skydd och strategier kan till exempel vara kontrollbehov, att förminska sig själv, att förhöja sig själv eller att på annat sätt leva genom andra. Som barn ges vi inte de förutsättningar som behövs för att möjliggöra betraktelse av oss själva, vilket gör att vi blir tvungna att hänfalla åt att styras och ledas av det som sker i oss – känslor, tankar och omedvetna/medvetna beteendemönster. Detta i kombination med att barnets kognitiva förmåga att betrakta sig själv som en egen individ och att kunna uppfatta andras perspektiv inte börjar utvecklas först runt 5-6 år, gör att barnet inte har någon annan referensram att förhålla sig till än det system som barnet lever i. Systemet är det normala och bedöms av barnet vara avgörande för överlevnad. Det är egentligen helt oberoende hur bra föräldrar eller familj som barnet har, den får ändå en roll, eller en funktion, som inte utgår från barnets behov. Desto starkare krafterna i familjesystemet är, desto mindre utrymme kommer att finnas för att möta de existensiella behoven. Vi söker hela tiden i vårt varande, och desto fler svar vi får från någon annanstans än i oss själva, desto mer kommer vårt existensiella varande att inskränkas.

Vi betraktar tankar om döden som en del av det mänskliga varandet som också behöver utforskas. Rädslan för tankar om döden och tron att döds-tankar alltid är detsamma som självmordstankar är en konsekvens av att vi är fast i ett livs-system som är skapat i frånvaro av vårt existensiella jag.

Existentialism kan i korta ordalag beskrivas som utforskandet av den man är och det som skapar liv i en själv, ens egna inre drivkrafter och vad det egna livssyftet är. I det existensiella synsättet är människan fri i sina val och därför alltid ansvarig för sina beslut och sin livsbana. Med valfriheten följer ångest. Att våga välja det man själv tror på och inte bara göra det som man tror att andra förväntar sig att man ska göra, det är att leva ett “autentiskt liv”.

Ett utforskande av sitt existensiella jag förutsätter att rummet finns där man ges möjlighet att se sig själv och att se sig själv genom andra. Detta för att kunna betrakta hur det som sker utanför en själv skapar saker i en själv – och att det inte är samma sak. Att ens inre liv och det som sker runt en är två olika dimensioner av verkligheten – som inte har med varandra att göra.

Vår erfarenhet av över 1500 klienter är tydlig – bejakande av de existensiella behoven leder till livslång utveckling. När en klient har skapat kontakt med sig själv så är det något som består, livet ut. Från den stunden börjar ett liv med mindre begränsningar och mer möjligheter.

Utgångspunkter – Existensialism, mentalisering och systremtraumalära

Vår behandling utgår från tre ben;

  • Betraktelse av människans som existensiell varelse där de existensiella behoven likställs med de fysiologisk.
  • Förstärkning av människans förmåga till mentalisering – där klienten ges stöd och förutsättningar att betrakta det som sker runt denne och ser de instinktiva reaktionsmönster som uppstår i klienten. Detta för att ges förutsättningar att betrakta sig själv och omvärlden utan att skydd och strategier står i vägen. Vi arbetar här utifrån principerna som beskrivs i MBT (Mentalization Based Treatment).
  • Systemtraumalära – för att nå fram till klienten och som ett led i att stärka mentaliseringsförmågan hos klienten så betraktar vi denna ur ett systemtraumaperspektiv, där man ser till det system som klienten byggt upp runt sig. Systemet utgörs av bland annat tankemönster, förväntningar, reaktiva ageranden och andra beteendemönster som gör att klienten sitter fast i sig själv. Genom att betrakta henne utifrån systemtraumaperspektivet ges klienten förutsättningar att se och betrakta sig själv, vilket efter en period gör att klientens inneboende stressreaktioner på saker som sker kommer att avta.


Det fjärde benet
 är respekten och förståelsen för de kemiska processerna som sker i kroppen då den triggas, blir rädd, känner skam eller vill fly eller slåss. Den kemiska obalansen är en konsekvens av att vi inte kan möta våra faktiska behov, och den tar tid att lära om. Således är det av stort relevans att klienten och terapeuten har respekt för kroppens fysiologiska reaktioner och att den rädsla som kroppen uppvisar kommer avta allt eftersom klienten kan vila i att det är tryggt.

This Post Has 0 Comments

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Back To Top