Trauma kan vara någonting tydligt, som ett sexuella övergrepp eller att bli slagen, men för ett barn är ett trauma så mycket mer. Bara att födas och komma ut till någonting helt okänt är otroligt skrämmande och traumatiserande. Som barn är vi väldigt sårbara och helt utlämnade till miljön vi växer upp i. De system som styr våra föräldrar blir våra existensiella villkor. Om våra föräldrar inte är öppna och tillgängliga så skapar det ett gränslöst förhållande mellan barn förälder. Gränserna är lösa och otydliga och gör det omöjligt för oss att se vart jag slutar och föräldern börjar. Föräldrarnas skuld och skam, blir min skuld och skam. Systemtrauman bottnar i att vi på något sätt blivit avvisade, övergivna, svikna och inte respekterade.

Vi känner att våra föräldrar inte klarar av ta hand om allt det som bor i oss, men samtidigt måste vi som barn ha våra föräldrars omvårdnad för att överleva. Vårt enda val blir därför att stänga av eller gömma de känslor som familjen inte klarar av ta hand om. Vi blir det som förväntas av oss.Vi agerar inte längre utifrån vart vi befinner oss och utifrån våra egna känslor eller behov. Vi distanserar oss från oss själv och ser på oss som ett projekt som ska klara av livet på bästa sätt. Vi lever inte längre vårt eget liv utan lever i ett kontrollerande av oss och vår omgivning.Motståndet mot vad som gjorde oss illa som små blir våra livsvillkor.  Villkoret för vår existens blir att finnas där för andra eller fylla en funktion i olika relationer.

När vi får en obehagskänsla eller känner att livet blir för svårt att hantera så måste vi fly därifrån. Vi har ingen kontakt med vårt jag och det skrämmer oss att möta den personen. När vi befinner oss i det här tillståndet känns det som att vi kommer att dö om vi inte får vår drog. Bekräftelse, kontrollerande, sex, alkohol, mat, jobb, mediciner eller egentligen vad som helst som förändrar sinnestillståndet. Det sunda och logiska sättet att ta hand om smärta eller oro är att möta och dela om vad vi känner. Men eftersom vi lever i en världsbild av att vi är ensamma och inte har förmågan att möta andra så blir vårt enda sätt att överleva smärtan att försöka fly ifrån den. Det kanske hjälper för stunden men skammen som kommer gör att vi bekräftar känslan vi hade som barn.